På Varbergs sjukhus
Livet har helt klart förändrats.
Hoppas du mår bra som läser detta. Vi måste ganska bra. Vi försöker ta en dag i sänder och lägga vardagspusslet i ett lugnt tempot. Vi har många underbara vänner och familj som finns för oss.
Idag är vi på Varbergs sjukhus för att undersöka Livia vidare efter misshandeln. Många kännslor kommer när man behöver görs ett sådant besök och prata om det som hänt. Både för mig som mamma som ser på Livia varje dag hur hennes smärta kommer och går och hur hennes mentala har påverkats. Men även Livia känner sig annorlunda och önskar bara att allt kunde vara som "vanligt" innan misshandeln. Livet förändras och jag skrev lite om det i förra inlägget.
Vi har ju väldans bästa advokat som hjälper oss nu och när allt är klart så kanske jag skriver om det. Just nu vill vi inte direkt prata om det i detalj men ändå berätta hur vi mår och hur det känns.
Varje dag får man tänka på ett nytt sätt. Det är många mail fram och tillbaka till olika ställen. Det är så mycket extra som tillkommer och jag kan inte jobba fullt ut. Det är också så klart mindre bra för oss. Jag förlorar både inkomstmöjligheter och tid som jag ska lägga på bl a gården, sociala medier för Nätverk marknadsföringen.
Hjärnan går på högvarv och det är svårt hålla fokus. Livias skolgång blir drabbad för att, lika mycke som hon behöver vara so skolan måste vi också som nu vara på sjukhus, osteopaten, hinna vila, och hälsa på hästarna. Annars mår vi ju ännu sämre.
Allt blir lidande och även om det i det långa loppet kommer reda ut sig och inte bli för stora problem så hoppar problemen sig lite ett efter ett här... 🥵
När det händer grejer i livet blir man påmind om hur skört livet kan vara och hur stort eller litet problemen än kan vara så kan det försätta vardagen ut spel.
Vi kämpar på och försöker hålla huvet över vattenytan. Men vissa dagar, timmar eller minuter hamnar vi under ytan. Då är det tufft att andas beroende på hur länge man blir där.
Jag vet att man brukar säga att "du får inte mer än du klarar av" men min fråga är hur mycket ska man tåla? Hur många gånger ska man kämpa igen och igen.
Vi har våra mål i livet och oavsett så kommer vi ta oss igenom detta och ingen sätter sig på varken Livia eller mig någonsin igen. Vi har slitit hårt inom olika område senaste 10 åren och inget eller ingen ska stoppa oss.
Hoppas kunna skriva om roligare saker längre fram men just nu är jag tacksam att skriva här och att du läser.
Tack! ❤
